I detta inlägg tänkte jag skriva om min ångest och hur jag lever det med. Vissa tror inte att jag har ångest men innerst inne finns det och det är inte lätt att leva med ångest. Vissa säger "Jag har ångest för skolan" m.m. Självklart man kan ha det, men jag har en riktig ångest som jag kanske måste leva hela mitt liv med. Ångest attacker är det värsta för ibland har jag ingen aning varför jag gråter eller är arg och jag tänker på allt fel i mitt liv och jag kan inte kontrollera det och för det ända jag kan göra är andas in och ut och gråta ut det. Jag vaknar upp varje morgon för att kämpa mot samma demoner som gjorde mig så trött natten innan. När folk ser mig med mitt bruna lockiga hår och dem bruna ögonen som jag får mycket komplimanger för så tror dem att jag inte bryr mig även som det känns att demoner är på mitt bröst och låter mig ibland inte få andas och trycker på bröstet. Man tror på att kunna se demoner men demoner som inte syns tror dem inte på, även fast dem finns inom mig. Demoner man inte kan se är värre än dem man kan se. Det låter som bin i mitt huvud, att det är hundratals i mitt huvud och ger mig huvudvärk. Mina celler dunkar så mycket, ungefär som trummor. Mina muskler spänds så mycket så jag kan inte sova eller slappna av. Jag kan vara vart som helst och knäcka fingrarna, gnissla tänderna och jag vet inte om det. Någon jag inte vill är att ha ögonkontakt fast jag lyssnar ändå. Jag tänker för mycket . Vissa dagar är bättre och andra dagar är sämre, det går fram och tillbaka. Jag vill ha vänner och hitta på roliga saker men min socialfobi låter mig inte göra det. Min kropp är för trött. Fobierna gör så jag inte vågar mycket för tänk om det händer mig något? En negativ sida kommer och ingen förstår mig. Jag ligger i min säng och känner mig ensam och ingen gillar mig även fast jag vet att dem stöttar mig. En klappning kommer till mitt hjärta så jag blir illamående och vill spy fast inget kommer. Jag svettas, som jag har sprungit en mil och svettas mycket men jag är bara inne. Yrsel kommer och jag inte orkar mer. En klump i halsen vill komma ut men min kropp vägrar så jag måste ha kvar den obehagliga klumpen i min hals. Mina fötter domnar och jag ramlar ner på golvet och jag måste vänta till den är över så jag kan fortsätta gå. Det sticks i mina fingrar som att det är nålar inom mig. Jag kan inte koncentrera mig och jag blir aldrig klar för det funkar inte. Mina ben och annat i min kropp rör sig och jag blir helt rastlös. Jag stressar för allt och det blir helt fel. Jag blir arg och vill ta något och kasta det för vill få ut ilskan ur mig. Vissa personer förstår inte att ångest är inte bara svättning och skakning och ha svårt att andas. Det känns också att man inte har någon kontroll över sitt liv och att det är en klump i magen och att man känner att sin värld rasar ihop riktigt och att man måste sitta där och bete sig som allt är okej. Jag tar medicin mot min ångest för jag har riktig ångest, mot allt. Ångest är en rädla, att det kommer hända mig något t.ex höjder eller farliga djur. När jag ser ner från lång höjd får jag panik och jag vågar knappt vara i skogen för jag är rädd att en björn attackerar mig. Min ångest gör att jag får tvångssyndrom och det är obehagligt för jag kan göra farliga saker och kan inte säga emot. Det här är lite av min ångest, jag kan skriva mer men det kommer bli för långt. Jag kan skriva om det i ett annat inlägg, t.ex hur jag tänker på saker m.m. Hoppas ni tyckte om detta!