Om mina sjukdomar/funktionshinder

Jag tänkte nu skriva om mina två sjukdomar och mitt funktionshinder. Det är:
 
- Epilepsi
- Bipolär Syndrom
- ADHD
 

När jag var liten var jag helt lugn, blyg och gjorde aldrig fel, lyssnade på vad jag skulle göra nu. Men när jag började växa blev mitt humör värre och värre, blygheten är försvunnen, gör fel ofta och lyssnar inte mycket på andra, gör det jag vill och det går ofta fel. Epilepsi var det första jag fick reda på. Jag har alltid innan jag fick reda på det kännt mig ibland borta. Jag kommer ihåg en gång när jag hade idrott när jag gick i femman. Vi kastade stora bollar mot småbollar, kommer inte ihåg vad leken heter. Men plötsligt kände jag mig borta, att min hjärna inte hängde med, jag blev rädd men fortsatte leken. Sen började det hände så flera gånger. Men mitt första anfall var sommaren 2008. Jag, pappa och min storasyster skulle åka till pappas kompis i Skånde. Min syster och pappa var i köket och jag i mitt rum och packade. Plötsligt kändes det som att jag ville somna så jag kasta mig i sängen och det blev helt svart. Jag vaknade sen att två ambulans män satt vid mig, jag låg på golvet. Dem ville ta en spruta, ja, ni kanske vet? Lite pinsamt att skriva det här men vill att ni ska veta allt. Men jag ville naturligtvis inte det så jag började skrika och sparkas, så jag fick en vanlig spruta. Dem lyfte mig upp på en ambulandsbår och körde in mig i ambulansen. Vi åkte till akuten. Lamporna eller vad man kan säga, på ambulansen blinkade och ambulens ljud tjöt, jag fick en nalle då av en man som var jätte snäll, döpte den till Elvis! När vi kom fram fick jag ju vanlig spruta, vi pratade med en doktor/skjuksköterska. Vi trodde ju bara det var något anfall så vi åkte till Skånde ändå. Mitt andra anfall var när jag gick upp för att äta frukost, fixa mig och gå till skolan. Jag gick i sjuan då och vi bodde i Söderhamn då, det var hos pappa igen jag fick anfallet. Jag gick som sagt upp och gjorde frukost, jag kommer ihåg att vi hade nästan inget gott så jag tog flingor med mjölk, jag orkade inte äta det i köket så jag åt det i hallen medans jag fixade mig. Plötsligt kom det, jag kände mig borta och jag kunde inte kontrollera mig. Jag gick till ytterdörren, min hjärna var helt borta, sen fall jag ihop, jag kommer ihåg att det sista jag hörde var att min pappa skrek mitt namn från vardagsrummet. Sedan vaknade jag i mitt rum, jag fattade inget då... Jag gick upp och där satt pappa och hans tjej Ylva i vardagsrummet. Sen satte vi oss i köket och plötsligt mådde jag illa så jag sprang till badrummet, men hann inte, jag spydde i köket. Jag mådde så otroligt dåligt. Tredje anfallet var när jag mamma och Stefan åkte tåg hem från Boden. Det var på morgonen och jag och Stefan satt ute i korridoren på dem där stolarna man kan vika ut. Vi kollade ut mot skogen och plötligt fassnade min blick och jag hörde Stefan säga mitt namn. Kommer bara ihåg det. Dem var tvungen att säga till att ringa ambulansen så en kille som sov ett rum bort från oss satt vid mig, gulligt! Jag vaknade sedan att jag låg på en bår och ambulansmännen bar mig ut ur tåget, till en ambulans. Så vi åkte till akuten. Fick taxi hem, ville inte åka buss efter jag fått ett apilepsi anfall? Sedan kommer jag inte ihåg nå mer anfall tills jag fick medicinen. Hur jag fick reda på att jag hade epilepsi var när jag kollade på tv med min syster hos mamma i Söderhamn. Mamma kom in och sa det, jag blev helt chokad och sa "Okej". Vad skulle jag säga? Så gick till toaletten och grät. Jag mådde så dåligt att jag orkade inte gå i skolan. Jag fick medicin och allt blev bra och jag fick inga mer anfall. Jag flyttade till Gävle och jag mådde jätte bra. Men anfallen kom tillbaks sommaren 2010. Tror första var i Augusti. Jag satt och kollade på Vänner och plötsligt kände jag mig yr, så jag ställde mig upp och min blick blev fastklistrad mot min vägg. Sen vaknade jag i min brorsas säng och mamma sa att jag hade fått ett epilepsi anfall och att ambulansen var här och att vi var tvungen att åka till akuten, jag ville inte och började gråta men jag var tvungen. Sen kommer jag inte ihåg så mycket, men ett annat anfall var också 2010 då Stefan fyllde år. Jag skulle gå ut till köket till mamma men då plötsligt så blev jag helt borta och min blick blev fastklistrad mot mamma då, hon bara stod där och stirrade på mig, hon fattade ingenting! Jag skrek "hjälp mamma!". Sen vaknade jag på soffan i vardagsrummet. Stefan satt på golvet och smekte mig på huvudet så jag blev lugn. Sen en gång var när jag var i Boden hos min mormor. Jag vaknade upp jätte tidigt och blev yr så jag tog medicin så jag trodde det skulle bli okej då, men det blev det inte. Jag gick ner till undervåningen och gick till rummet jag brukade sova i. Jag kunde inte somna om så jag kollade på min mobil och då plötsligt kastade jag mig upp och min blick fasnade på väggen. Sen vaknade jag att jag låg på golvet och min mormor låg och smekte mig på huvudet. Åkte då till akuten och en jätte snäll kille tog hand om mig, ung var han och rolig! Kommer inte ihåg dem andra. Men fick anfall mellan Augusti - November. Flera anfall per månad. Ni fattar inte hur jobbigt det är. Seriöst alltså, så tro inte att jag bara skriver så, utan det är så JÄVLA jobbigt som helst att ha epilepsi. Jag har sådan fruktansvärd så tar massa tabletter och MÅSTE ju ta dem! Måste ta dem max 22.00. Tonåring och måste ta medicin så tidigt? Det är lugnande med så kan inte vara ute och ha kul. Inte roligt va? Har bara lust att bryta ihop ibland. 
Sen kom ADHD:n. Jag har alltid haft svårt att koncentrerat mig och om andra pratar runt mig när jag pluggar så bryter jag ihop och kan kasta saker överallt och om någon avbryter mig så blir jag förbannad och skriker och kan hoppa på personen, det värsta som finns : folk som avbryter en... Men vi trodde bara att jag var sådan person, som inte kunde koncentrera mig. När jag kom mot tonåren kom mitt humör. Wow... Jag blev arg för ingenting, om det blev något fel gjorde jag sönder saker, slogs. Ja, allt möjligt. Så BUP trodde jag hade ADD, som ADHD fast man inte är hyper. Men sen gjorde dem test och jag hade definitivt ADHD. Om man hade 80 % hade man ADHD, jag hade över 120 %. Dem gav mig medicin. Det verkade men jag gick ner tio kilo på mindre än en månad. Jag var bara skinn och ben. Men jag älskade det, men jag saknar det faktiskt... Men efter ett tag så föll allt... Medicinen gjorde så min hjärna blev helt upp och ner. Jag blev agressivare än vad jag var innan medicinen, jag sprang hemifrån för ingenting och polisen kom hem till mig. Jag och mamma slogs hela tiden, en gång började mamma stor blöda så golvet var helt rött. Jag ville vara ensam, var i mitt rum hela dagarna/nätterna. Jag sov knappt. Hade konstiga drömmar. 
Min Bipolär Syndrom kom sommaren 2010. Jag byter humör hela tiden. Plötsligt med. Kommer ihåg att en gång blev jag så sur att jag spottade ner hela mitt rum, blev plötsligt arg och gjorde sönder mina leggings, plötsligt började jag gråta för jag såg att dem var sönder och sen plötsligt började jag skratta åt dem. Jag kan ha sömnproblem, men är väldigt aktiv och har mycket energi. Är ofta rastlös, impulsiv, tankeflykt, koncentrations problem och kan inte prata helt. Alltså jag kan prata men kan inte tala vissa ord rätt, ibland börjar jag läspa med plötsligt och kan säga fel ord i en mening. Är för social, pratar hela tiden, om ingen är vid mig kan jag prata med mig själv, ibland kan jag ha världens sexfantasier, blev t.o.m gravid en gång..., kan vara påtträngande. Gör bort mig mycket och saknar självkontroll. Har för står självkänsla och svårt för folks känslor och älskar våld, älskar att se folk blir slagna och skjutna på filmer. Jag ser saker i syne. Har vaknat många gånger att en man står framför mig. Jätte läskigt! Drack alkohol hela tiden, tog droger m.m.
 
Så tro inte att det är lätt! Kan inte fatta att vissa skryter om att dem har ADHD, att man ska vara rädd för en? HAHA, vet en som har gjort det. Kom hit vännen, så får du ADHD + Bipolär. 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback